Tua Rita “Keir” 2019
Superhjälte?
NoseJob: B
Versala “A” till gemena “f” - från magi till felaktigt.
Färg: Rött
Stil: Kraftig & strukturerad
Land: Italien
Område: Toscana IGT
Druva: Syrah
Årgång: 2019
Alkohol: 15%
Producent: Tua Rita
Namn: Keir
Inköpspris: 999kr (2022)
Inköpsplats: Systembolaget (tillfälligt släpp)
Eventuellt artikelnummer: 94895 (2021)
Poäng!
En advokat (de dricker vin, det vet man, det har man sett på TV) med namnet Robert Parker drog igång ”The Wine Advocate” under sent 70-tal. Alla vi som har koll på Spindelmannen, misstänker ju genast att Robert på något sätt måste vara släkt med Peter Parker (alltså Spindelmannen när han är en vanlig ung snubbe) - för Robert, precis som superhjältarna, verkade vara skuren från ett helt eget sorts träd. Han fick nämligen enormt genomslag under 80-talet med sin då banbrytande 100-poängsskala. Återkommer till den. Det allra första italienska vinet som fick maxpoängen 100 var Tua Ritas “Redigaffi”.
“Keir” är INTE “Redigaffi”, men herregud vad kändisskap smittar och jag erkänner, skamset såklart, att det var just närheten till en “vin-nutidshistorisk-händelse” som fick mig att öppna lädret. Det är inte lätt att vara människa. Inte superhjälte heller för den delen.
Ja fan, det här ett så kallat dyrt vin, men det är också en så kallad Super-toscanare. Det råder lite delade meningar om varifrån uttrycket härstammar, men det syftar till viner som bryter appellationsregler – att producenten inte uppfyller (inte vill eller inte kan) kraven för att få buteljera under mer namnkunniga områden som till exempel Chianti Classico DOCG. Andra kända super-toscanare är Masseto och Solaia (OMG!)
Och hallå! Om något benämns som super så måste det ju kosta. Eller? Kan garantera att vi kommer ha anledning att återkomma till pris i framtiden. Nu till själva vinet.
Ögon och näsa
Vackert djupt röd. Tänker direkt på blod.
Och det känns nästan som att jag har ”blood on my hands” för att ha öppnat vinet rätt många år för tidigt. Men det där djuret inom oss, som vi kallar “nyfikenhet” är en muskulös best. Ibland kan jag helt enkelt inte hålla mig, även om jag vet att en större vinupplevelse väntar, bara jag kan hålla mig. Köttet är svagt. Se där, ytterligare en referens till blod. Ett blodigt vin helt enkelt.
Och dra mig baklänges i en liten vagn, men jag tror minsann jag kan ana en doft av blod också. Men det finns så mycket annat också i den väldigt extroverta doften. Svarta körsbär, lakrits, tobak, mörka plommon och tjära för att nämna några. Hur kul som helst! Nu ångrar jag mig inte längre att jag öppnat den ”för tidigt”.
Mun och känsla
Vet inte riktigt varför, men det känns lite högtidligt att ta första klunken. Kanske är det den där nyfikenheten igen som legat och vuxit till sig i mina vin-feber-drömmar. Åh! Läcker syra! Hög såklart, och magiskt inbäddad i allt annat. Den läskar, den väcker hunger, den kommenderar mig att ta dricka mer. Drick mer!
Vinet är torrt, men det visar också upp en mognad i frukten som nästan lurar min hjärna att tro att det finns lite sötma. Lättlurad är man ju. Smakerna speglar det jag känt på näsan, med kraft, med pondus och med självklarhet. Inte så finstämt, men komplext och fullt med lager av upptäckter. Drick mer! Tanninerna. Visst är dem där, men de är små, lite stickiga utan att vara ovänliga. De bäddar in och kramar min tunga - ljuvligt.
Men vinet är inte som stora gudars blod (positivt?)
Balansen faller lite av att alkoholhalten gör det lite tungrott, för hett och för påträngande. Frukten har också en så kallad touch av att vara syltig, och det rimmar lite illa med den annars så strama framtoningen. Men hey! Allt är hur jag upplever det, inte hur du upplever det.
Vad jag upplever är dock ett magnifikt avslut - vinet fortsätter ge en stor upplevelse under riktigt lång tid. Tänk lite som att du får suga på din favoritklubba tills framtänderna står rakt ut. Typ.
Till vadå?
Jo, det här är ett vin som säkert gör sig ännu bättre tillsammans med ljuvlig mat. Blod och rött kött, uppskruvade smaker i såser som flyter långsamt på grund av den höga fetthalten. Salt. Och fett. I dess allra bästa och klaraste mening.
Robert Parker
Parkers poäng är, eller har åtminstone varit, ett rättesnöre för många vindrickare. Hans 100-poängsskala var det första egentliga verktyget för vinkonsumenter att kunna läsa sig till vilka viner som är ”bra”. Men det uppstod ganska snart komplikationer. Vinmakare världen över började plötsligt försöka ”designa” sina viner för att bättre tilltala Roberts tycke och smak. En form av likriktning tog fart och världen blev översköljd av tunga, bredaxlade och djupröda viner.
Nä, inte så kul. Det är väl så med makt, att den till slut blir så stor så den får sitt eget liv och äter upp dig. Det florerade också mycket rykten kring att man kunde ”köpa” poäng, och korruption är ju som bekant också en baksida av makt. Trist.
”The Wine Advocate” är fortfarande en kraft i vinvärlden, även om Robert själv dragit sig undan.
Tua Ritas ”Keir” 2019 då? Jodå, hyggliga 95 Parker-poäng.